I fredags klockan 13.04 satte jag mig på tåget mot Köpenhavns lufthavn/Kastrup, ensam med min resväska. Ungefär två timmar senare var jag framme och dessutom otroligt kissignödig, trodde helt ärligt jag skulle kissa på mig. Antar att det är nackdelen med att resa ensam, ingen kan passa väskorna om man går på toa hehe. Men jag höll ut och klarade det.
Det gick hur bra som helt att checka in och passera säkerhetskontrollen och när jag kom in i terminal 3 så var det lite mer än två timmar kvar innan flyget skulle gå. Satte mig och pluggade lite men det var inget kul när det var så mycket spännande folk runt omkring. Så jag bestämde mig för att gå en runda. Jag gick och gick och jag lovar, jag känner till hela terminal 3 utan och innan nu. Äntligen öppnade min gate och jag gick dit och satte mig. Tio minuter innan boarding hörs en röst i högtalarna: "Blablabla forsinket blablabla". Just my luck, typ. Tydligen så var de tvungna att byta hjul på planet!?! Klockan kvart i åtta, en och en halv timme senare, lyfte vi i alla fall. Flygresan var seg och bumpy och jag hann kolla klart hela Grey's anatomy säsong 8 och väldigt passande att den slutade med en flygkrash.
Landade på Heathrow utan komplikationer, som tur var. Det var inte så lång kö som det brukar vara vid UK BORDERS där man visar sitt pass och tjejen bakom disken frågade mig om jag reste ensam, vart jag skulle och om någon skulle komma och hämta mig. Gulligt att någon bryr sig, typ. Hon verkade dock nöja sig med att jag skulle ta tuben. Och ja, det gjorde jag också, med mitt 16+ oyster card med expiry date September 12. Blev lite förvånad, men ska inte klaga liksom. Upplevde en hel del minnen på Piccadilly line till Earl's court, bytte sedan och åkte sedan edgware road branch till Paddington och därifrån fyra stationer till Queens Park, där Camilla bor (inte på stationen då alltså).
Fick en vägbeskrivning hem till henne och på ojämna trottoarer, fyllda av blöta löv försökte jag rulla min resväska utan att snubbla. När jag kom stod Camilla och väntade i dörren. Ni anar inte hur knäppt, men otroligt bra det kändes att träffas igen, i London dessutom. Det var sent och hon var baby sit, så vi satte oss i köket och bara pratade tills hennes familj kom hem och det var dags att sova. Jag somnade som en liten prinsessa, helt utmattad av dagen som gått.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar