söndag 11 september 2011

Fuck boys, London is my boyfriend

Har aldrig nånsin känt mig så hemma som jag gör här. Här kan jag verkligen vara mig själv, precis som jag är och som jag vill vara. Det går inte i Halmstad, hur mycket man än vill och försöker. Där vet folk vem man är och folk dömer. Där blir man trampad på, på gator man trampat på hela sitt liv. Här svävar jag, på gator jag aldrig förr svävat på. Det går inte att jämföra eller ens beskriva. 
Frihetskänslan av att hoppa runt i Hyde Park, två små människor som ääntligen hittat hem. 
Frihetskänslan av att gå genom London mitt i natten, gå på turistgatorna och det är helt tyst och lugnt runt omkring en (okej, inte helt tyst, tror inte att London någonsin blir helt tyst). 
Frihetskänslan av att spela fotboll med några helt okända brittiska småpojkar i en park.
Frihetskänslan av att bara leva och vara här.

Jag ska inte förstöra min tid här genom att ha ångest över att tvingas åka tillbaka till Halmstad. Bara ett och ett halvt år i Sverige och sen kan jag åka tillbaka igen. Inte sakna, bara längta.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar