Men du får mig

Jag har väl aldrig direkt gillat Valborg så värst mycket. Mitt tålamod har aldrig riktigt räckt till för att stå stilla och kolla på den traditionella valborgsbrasan. En brinnande hög av grenar liksom, det har aldrig varit min grej. Sen när man blev äldre var brasan inte längre huvudmålet med kvällen. Den första valborgen med vännerna gick mest ut på att försöka försvinna från jordens yta eller bara bli väldigt osynlig. För jag ville inte stå så nära den personen jag borde stått nära, enligt alla andra då. Inte enligt mig. Det var undanflykternas kväll, för du fick inte följa med mig hem. Jag minns min första valborgsfest som började i solsken men slutade med bråk och ett snurrigt huvud. När jag ett år senare vandrade runt i London och åt en väldigt sen lunch på McDonald's (ni som känner mig vet hur mycket jag hatar McDonaldsmat) i Feltham (Londons mest bortglömda förort typ) klockan nio på kvällen, i brittiskt ösregn, kände jag ännu mer att Valborg inte är min grej. Nu undrar ni som läst såhär långt varför i hela friden jag har skrivit en massa skit om varför jag inte gillar valborg, jag klandrar er inte. Jag kan tyvärr inte heller förklara varför utan hänvisar detta till Håkan Hellströms nya album. På detta lilla mästerverk (orkar inte, hur pallar man överträffa sig själv hela tiden?) finns en låt som heter Valborg. Denna låt har spelats på repeat på min dator och på min spräckta iPhone sedan den dagen låten släpptes på spotify och vet ni, jag tror mig tusan att jag börjar gilla Valborg. Inte för att jag har några planer för årets Valborg, men det kan ju knappast bli värre än de tre senaste åren.