Februari fortsatte året genom att helt enkelt bara fortsätta. Ingenting hände. Londonångest, skola, träning och jobb. Det var inte så värst roligt att vara sjutton-år -i-staden-där -jag-växte-upp med känslan av att man egentligen hörde hemma någon annanstans. Plötsligt var man så himla begränsad igen. Inga fler dansa-hela-natten-nätter eller dygna-för-att-man-inte-hunnit-plugga-nätter. Hela vintern var fylld av en så stor längtan att jag trodde att jag skulle gå sönder. Men det fick gå ändå.
